.

åh vad härligt, fattade en till liten grej i programmeringen som faktiskt har känts som kinesiska hela veckan. När man (läs jag) pluggar den här kursen pendlar känslan mellan hopp och förtvivlan, mest förtvivlan hela tiden. Det är så galet jobbigt att inte förstå vad läraren vill att man ska göra, men när man förstår lite steg för steg så släpper det sakta och allt blir så mycket enklare.

 

Det kommer aldrig bli en programmerare av Jenny Edin den saken är klar. Eller. Man ska egentligen aldrig säga aldrig, det är något jag har lärt mig men med högst sannolikhet kommer det inte bli det iaf. Den där känslan av förtvivlan finns alldeles för ofta för att det ska vara värt de gånger man fattar som då ger en liten kick att fortsätta framåt. (den där kicken är en ganska konkret grej att man faktiskt lär sig saker och det är ju nice iaf). 

 

Oj vilket svammel. Nu ska jag snart iväg till en nätverksträff för oss som är utbildade i PRPP.