Igen och igen, och igen och igen.
Uteblivna sms och samtal som aldrig kommer. Tomma löften. Först kommer ilskan, att vilja slå. Hårt. Så hårt så han känner den smärta som jag känt så länge. Men jag vet att det inte går, för man gör inte så.
Sen kommer tårarna. Numera rinner de så stilla. De rinner mest för att jag är så besviken på mig själv. Jag hade ju bestämt mig det var nog nu. Du skulle inte få göra mig ledsen och besviken mer.
Jag vet ju egentligen hur det ligger till. Telefonen ringer inte. Det kommer den inte göra heller. Det där sms:et som borde skickats finns inte i min telefon när jag tittar till den igen för tionde gången. Jag är så besviken på mig själv att jag tittar igen.
Det kunde tydligen ta ett år, säger dom som vet. Jag räknar ner och hoppas att jag inte behöver räkna så länge som ett år.
Kommentarer
Trackback